Ett smakprov ur boken: När våren flyttade in i Söndrum

När körsbärsblommorna stod i full blom utanför min farmors hus, då visste jag att våren äntligen var här. Jag kan fortfarande i detalj minnas ljuset, färgerna och de subtila dofterna som omfamnade mina sinnen och välkomnade livet tillbaka efter en lång och grå svensk vinter. Det är precis den specifika känslan, en känsla av nystart och djup tradition, som jag innerligt vill dela med mig av i min kommande kokbok. Idag tänkte jag därför bjuda på ett litet och exklusivt smakprov från bokens allra första kapitel: Haru 春 (Vår).

Det här kapitlet är mer än bara en samling recept; det är en resa tillbaka till mina rötter, och en hyllning till den plats där min förståelse för den japanska kulturen formades på svensk mark.

Ett hus som andades Japan

I boken tar jag med er till stadsdelen Söndrum i västra Halmstad. Där, i ett ståtligt hus som med sin unika karaktär och personliga arkitektur tydligt skilde sig från mängden av standardvillor, fanns mitt andra hem. Det var ett hus som bar på en egen historia och utstrålade en alldeles särskild värdighet redan vid första anblicken, men det var först när man klev upp på övervåningen som den verkliga magin uppenbarade sig.

Där uppe hade mina farföräldrar låtit bygga ett traditionellt japanskt rum, ett så kallat "washitsu". Det var som en helt egen, fridfull värld inuti det svenska huset. Jag minns så väl hur jag som barn ofta smög mig in där. Det var alltid med en känsla av vördnad. Jag brukade sitta där inne bara för att känna den milda, lite gräsiga doften av de vävda tatamimattorna och för att försiktigt botanisera bland farmors alla omsorgsfullt utplacerade japanska föremål. Det var en plats där doften av sandelträ rökelse låg som en trygg, nästan märkbar slöja i rummet, medan japanska röster hördes dämpat från nyheterna på tv:n nere i vardagsrummet. För ett barn var det en portal till en annan kontinent, belägen mitt i Halland.

Hanami: Att fira körsbärsblomningen i Halland

Ett av de absolut starkaste och vackraste minnena jag beskriver i boken är vårt familjevisa hanami-firande. Sakura, den japanska körsbärsblomman, är i Japan så enormt mycket mer än bara en vacker vårblomma. Den är en kraftfull kulturell symbol för renhet, nystart och, framför allt, livets flyktiga skönhet. Den blommar intensivt i bara några få dagar innan kronbladen faller som snö mot marken, en påminnelse om att uppskatta det vackra i nuet, konceptet "mono no aware".

För vår familj innebar våren och körsbärsblomningen att vi samlades under de blommande träden på framsidan av huset i Söndrum. Farmor och farfar var noga med att traditionen skulle upprätthållas, oavsett om den svenska aprilvåren bjöd på solsken eller en kylig vind.

Vi dukade upp storslagna hanami-måltider. Det fanns alltid drivor av onigiri (perfekt formade risbollar fyllda med salt lax eller umeboshi), vackert rullad tamagoyaki (den sötsalta japanska omeletten) och berg av frasig karaage (japansk friterad kyckling). Och självklart, i sann japansk anda, släpade vi ut karaoke-kitet på gräsmattan för att fira högljutt och glatt tillsammans med både vänner och anställda i familjeföretaget.

Två kulturer som möts och smälter samman

Det var ofta en märklig men samtidigt helt självklar känsla. Vi befann oss rent fysiskt på svensk mark, med svenskt gräs under fötterna, men vi levde och andades Japan fullt ut. Trots det minst sagt begränsade utbudet av autentiska japanska råvaror i mataffärerna på den tiden lyckades farmor och de andra vuxna skapa vårt alldeles egna Japan i Sverige.

Genom maten, språket som talades runt bordet, och den där speciella, hjärtliga stämningen lärde jag mig tidigt att uppskatta nuet och att verkligen stanna upp vid livets små ögonblick. Jag lärde mig att mat är mer än näring; det är identitet, kultur och ett sätt att visa omsorg.

Vårt årliga Hanami-firande påminner oss fortfarande om att inget varar för evigt. Och att det är precis just därför vi måste njuta av blomningen medan den faktiskt pågår. Det här kapitlet, Haru, är i grund och botten en kärleksfull hyllning till den skörheten, till traditionens makt, och till de starka rötter som sträcker sig hela vägen från öarna i Japan, över världshaven, ända till en grönskande trädgård i västkustens Halmstad.

Jag hoppas innerligt att ni, genom att läsa boken när den väl är tryckt, ska få känna och uppleva en liten del av den stillhet, tacksamhet och glädje som dessa vårdagar gav mig under min uppväxt. Jag längtar efter att få dela resten av den här berättelsen, och alla tillhörande recept, med er i "Nekko: Japan i Sverige".

Håll utkik här på Nekko Journal för fler exklusiva glimtar, anekdoter och recept ur boken framöver.